Journalistik och astrofysik
Jag har nu läst Minas Karamanis text The machines are fine. I'm worried about us (efter tips från Jan Ainali) och tänker att det finns flera saker vi journalister kan ta med oss från den. Speciellt journalister, redaktionschefer och mediachefer som vill använda AI till lite ditt och datt.
Texten handlar till att börja med om Alice och Bob, två doktorander som ska lösa två astrofysikrelaterade problem. Alice gnetar på som om det vore 2021 och publicerar en artikel dränkt i svett och tårar, medan Bob lägger sin tid på att prompta en AI och publicerar en likvärdig artikel. Alla är glada: doktoranderna får sina hattar, finansiärerna får sina artiklar, institutionen får fortsatt finansiering. Alla förutom astrofysikern Minas Karamanis: "We have built an entire evaluation system around counting things that can be counted, and it turns out that what actually matters is the one thing that can't be."
Jag ska inte återberätta hela texten, men det här är en intressant passage:
(…) in astrophysics, people are always the ends, never the means. (…) Nobody's life depends on the precise value of the Hubble constant. No policy changes if the age of the Universe turns out to be 13.77 billion years instead of 13.79. Unlike medicine, where a cure for Alzheimer's would be invaluable regardless of whether a human or an AI discovered it, astrophysics has no clinical output. The results, in a strict practical sense, don't matter. What matters is the process of getting them: the development and application of methods, the training of minds, the creation of people who know how to think about hard problems. If you hand that process to a machine, you haven't accelerated science. You've removed the only part of it that anyone actually needed.
Vad räknar du och din redaktion?
Är du astrofysiker eller hjärnforskare i ditt journalistiska värv?
Det är enkelt att tänka att vi alla är hjärnforskare – att det är publiceringen som räknas eftersom det är den som allmänheten tar del av, den som din publik prenumererar eller klickar på. Att journalistiken händer i produktionen av en artikel eller ett inslag. Med det synsättet kan mediachefer se sina anställda som utbytbara; så länge publiceringsytan fylls görs det tillräckligt med journalistik.
Vad är då journalistikens astrofysik? Hur skulle det se ut om det viktiga sker inom oss?
Jag tänker på en intervju med Siri jag gjorde för dokumentärserien Ätstört Internet. Serien skulle handla om tvångsvård för personer med anorexi, och i intervjun beskriver Siri sin pågående sjukdom och sina vårdupplevelser. Efter en tag nämner hon hur "recoverykonton" drar in henne i ätstörningen så snart hon är på väg därifrån. Jag hade aldrig hört talas om såna konton, och hon visar några på sin telefon – konton på Youtube och Instagram där personer verkar berätta om sin resa mot att bli friska från sina ätstörningar, men som oftast snarare visar hur man gör för att fortsätta vara sjuk och därmed få bli kvar i gemenskapen av andra sjuka.
När Siri visade allt på sin telefon så hände något i min journalistkropp, och de kommande veckorna vadade jag igenom recovery-content på internet. Snart hade jag byggt ett litet skelett av förståelse som jag inte bara kunde klä i intervjuer med Siri och andra (dokumentärserien kom helt att handla om recoverykonton), utan som även senare hjälpt mig i alla möjliga sammanhang, och som finns i mig tillsammans med andra små skelett från andra dokumentärprojekt. Det är ingen slump att många av mina dokumentärer handlar om unga personer som råkar illa ut (det är inte heller en fetisch, som en vän föreslog), utan det beror på att jag blivit en journalist som förstått något efter tusentals timmar vadande. Det har blivit min galax.
Publiceringarna är så klart inte oviktiga på det sätt som resultaten kanske är oviktiga i Minas Karamanis astrofysik, men poängen är hur de blir till. Det är det tillblivandet som är journalistiken – mödan med varje stavelse, timmarna bakom varje insikt. Precis som Minas skriver går det inte att säga när en insikt kommer, det är omöjligt att veta i vilken intervju man tillslut förstår någonting eller på vilket chattforum man plötsligt vet vad något handlar om. Vi måste bara vara där, prata med de vi träffar, läsa det vi kommer över, fundera över det vi tycker oss skymta sena nätter när vi blickar ut mot universum.
Vi journalister kommer kunna använda AI till otroligt mycket, och jag gör mitt bästa för att lära ut hur, men be inte en LLM att vara journalist åt dig eller din redaktion. Journalistik är något annat, något vi har på hjärtat och vill berätta, och AI-modeller har inget hjärta.